Världens galenskap är bara möjlig för att vi aldrig hinner stanna upp och ifrågasätta; vill jag delt

Hej Katarina! Berätta lite om dig själv.

Jag bor i Råsunda men min familj , dotter Blanca 14, min sambo Kenneth och vår hund Charlie. Jag är skådespelare, studerar till sjuksköterska och undervisar regelbundet i kreativt och personlig uttryck och kommunikation.

Du yogar ju på Little Peace, men har ju också hållit en egen kurs hos oss, "Sourcework & selfexpression". Det låter som teater, personligt uttryck men också ett undersökande.

Jag har sen jag var 11 år uttryckt mig genom teater. Teatern var ett ställe att få vara mänsklig att få berätta om vad jag sett och upplevt ”To take my broken heart and turn it into art”. Teaterns uppgift är att spegla och hela oss människor genom berättelser. Efter scenskolan började jag på Dramaten och på SVT. Jag jobbade bla med Margareta Krook, Tommy Berggren och Lars Norén. Fantastiska omständigheter, så min professionella lycka var gjord men inåt undrade jag lika mycket som förut hur skall man leva? Hur blir man lycklig och vad är ett liv? Hur tar jag hand om det? Många frågor men inga svar. En sorgsen jul gick jag runt i Stockholms city och betraktade jakten på presenter och fick inte ihop det. Min hand hittade en bok. ”Att leva i ljuset” av Shakti Gawain. Otroligt löjlig titeln, tyckte jag men det blev startpunkten för ett utforskande av hur jag kan utveckla min förmåga till kärlek , mitt hjärtas mål och mening. Det för mig, allra viktigaste i livet.

Vad hände sedan?

Jag bytte Dramaten mot Hawaii. Gawain bodde där, haha! Ett sammanhang som prioriterade healing och samhörighet med allt levande på alla nivåer. Det var inte lätt. Jag grät varje dag i ett år men mina nya vänner sa ”Give to the ocean, she can handle it” och ”Your toolbox from Dramaten just hasn´t ariived yet. It will come. It will come.” Med deras förståelse och kärlek började jag ana vad som fanns bakom slöjan. Bakom illusionen. När jag återvände 8 år senare till ett traditionellt skådespelarliv så var det på ett annorlunda sätt.

När kom du först i kontakt med yogan?

En kväll på Maui, Hawaii. Vi hade samlats, några stycken, på stranden för att titta på solnedgången när jag såg en grupp kvinnor göra yoga nakna. De är Crones, berättade en vän. Crones betyder äldre och visare. De var mellan 50 och 60 år och väldigt vackra för deras kroppar och ögon utstrålade harmoni och något annat inifrån som jag uppfattade som skönhet. Vad var det? Jag såg något i blicken, i deras sätt emot mig, sig själva och varandra. En närvaro och ödmjukhet fast också ganska kaxig. Vem står naken i sextioårsåldern i yogapositioner som om det är det mest självklara i världen?

Vackert och lite skrämmande.

Något år senare när jag tränade på gymmet gick jag förbi en sal där stämningen påminde om kvinnornas på stranden. En helt annan setting, men rörelserna, blickarna och den mjuka och harmoniska kraften. Viljan att motverka krafter som stänger in och dödar. Möta smärta med andning, syre och liv. Inte skynda förbi eller undvika. På Hawaii kallades vi vitansikten Haolis. Short och breath alltså short of spirit. Passade bra!

Yogaläraren i salen på gymmet verkade så självklart förankrad i existensen. Kanske är yoga ett sätt att hedra och fira att vi har fått en kropp och ett liv en stund? Kanske kan kroppen visa vägen dit? Så jag testade.

Du har ju både yogat och undervisat på Little Peace! Berätta hur du hittade hit för första gången.

När jag flyttade till Solna 2004 hittade jag yoga på Vasalundshallen. En dag hette läraren Hanna och mitt hjärta skuttade till. Hon vet! Hon hade mod och klokskap att pendla mellan djupaste allvar och skratt obehindrat. Det innebär insikter på djup nivå. Hon vet! Det var inte bara poweryoga som på andra gym. Det var mer en helig stund med näring för både kropp och själ. Tårarna bara rann genom hela passet men jag tänkte att ser hon så gör det inget, hon kommer förstå. Som jag saknat detta, men anpassat mig. Inte märkt att jag lidit brist utan bara stretat på. Och nu lättnaden och glädjen av ett återseende med mitt innersta och hopp om en framtida practise. Jag återvände så ofta jag kunde.

Vilka lärare och former har du testat?

På Little Peace har jag gått på Yinyoga med Andrea som passade så bra när jag fallit ur en tid att börja mjukt. Älskar hur effektiv yinyoga är när man vill hitta in i kroppen igen på ett skonsamt men kraftfullt sätt. Vinyasa med Hanna för glädjen i att röra sig, andas och utmana sig. Och nu går jag Vinyasa med Mateuz. Wow! Man får en riktig fysisk omgång, plus att det är så himla KUL!! Jag är helt såld. Tänk att Little Peace har dessa unika, ultrakompetenta lärare för olika behov. Hawaii finns här i Solna! ”Yoga goals”, som min tonåring säger.

På vilket sätt påverkar yogan din vardag utanför mattan?

Jag får ut mer av livet. När jag går regelbundet är jag harmonisk och har energi. Jag hämtar kraft från min starka och flexibla kropp och jag ser mina medmänniskor som liksom jag, vill göra något bra av livet. Den öppnar mig för kärlek. Det viktigaste. När jag halkar ur yogan skjuts allt åt sidan och jag blir succesivt mer och mer osäker på hur just jag skall klara mig och jag kämpar för att vinna mark och falsk trygghet. Eller måste bevisa att jag duger för andra. Jag oroar mig och missar alla ögonblick av skönhet i det lilla.

I förlängningen, vilka samhällsförändringar tror du yogan kan leda till?

Någon vis kamrat sa en gång ”Det maktens korridorer fruktar mest är att människor skall börja meditera.” Jag vet att det är så. Världens galenskap är bara möjlig för att vi aldrig hinner stanna upp och ifrågasätta; vill jag delta i detta? Tror jag på den här riktningen som samhället och mitt liv har tagit? Vi är tacksamma att vi har vårt jobb, och för att inte förlora det jobbar vi mer och mer och hinner inte annat än att rusa till affären och handla fredagsmys och resor och saker, för att allt slit skall bli värt något. Vi blir på så sätt slavar under vår välfärd. Under rädslan att missta den. Yogan och meditationen är helt motsatt riktning den gör oss oberoende och ger oss perspektiv. Ingen som yogar och mediterar kan någonsin bli slav. Vår själ tillåter inte det. Den kommer protestera i tid. Det blir i alla fall inte utan kamp.

Hur var det att själv hålla en kurs i lokalerna?

Det var så inspirerande och rörande att få ingå i detta lilla mirakel. Lokalen var så liten då och vi var en stor grupp som arbetade med frigörande uttryck. En kreativ explosion på 20 kvadrat kunde ha varit en konflikt men jag är inte rädd för begränsningar av det slaget. Det allra viktigaste fanns i lokalen, inmålat i väggarna. Intentionen att hela och stärka med ljus, kraft och skratt.

Jag har bott här i solna i 12 år och kände när Littlepeace kom, att nu vänder det! Om detta kan ske så är det resultatet av något större. Att Hanna är en extraordinär person med otrolig kraft och tillit var helt avgörande. Men under och bakom henne fanns alla vi andra som ville yoga, en hel motståndsrörelse eller snarare en tillstånds rörelse. Vi beviljar tillstånd för hela människan att blomma ut. Både till kropp, själ och hjärta.